Who wants to live forever?

Jag satt och slötittade på finalen i “På Spåret”. I repris. Erkänn, det har du också gjort…

(This article is published at the blog ABF Brunnsvik. Tom will do a serie of blogpost during spring.)

Sen kom frågan som ingen av deltagarna kunde svara på – men för mig var svaret självklart – i vilken film var Queens låt “Who wants to live forever?” ledmotivet? Det är den låten i den klassiska filmen – ja, om man är min generation – “Highlander” från 1986. Medges, jag tänker inte på den dagligen, men i allt sin töntighet är den ändå en liten existentialistisk pärla. Connor MacLeod, lever sitt liv i Skottland på 1500-talet och upptäcker plötslig att han är odödlig! Filmen kom alltså på en tidpunkt i mitt liv, där jag fortfarande var så ung att jag ville leva för evigt. För att världen var så stor och fantastisk, att tanken på att leva tillräckligt länge för att undersöka, uppleva, lära mer av denna oändliga värld var självklar för mig. Garanterad reinkarnation liksom  – utan att behöva passera fängelset.

Och nu, idag, under “På Spåret”? Ja, nu håller jag väl mer med Queen: “Who wants to live forever?” Ja, vem?  Nej, det är klart man inte ska det. Det är emot naturen och säkert tröttsamt.

Men har man så fått barn så…finns ju ändå tanken någonstans…DE ska leva vidare, en tid efter mig förhoppningsvis…och vad är det nu för en värld JAG överlämnar till dom.

“På spåret” är slut, men tanken är kvar.

Nä, vem vill leva för evigt i en värld av superkommersialism, med maximering av helt enkelt allt, där det bästa budet på ett arbetarparti är de moderata, där vården, skolan, välfärden nedmonteras, där pensionen ska utbetalas två år efter att jag statistiskt sett är död och där Volvo inte vill betala skatt även om de gärna ser att deras bilar kör runt på de svenska vägarna, som kräver skatt för att underhållas.

Jag blir så…naiv.

Att jag blott önskar att det faktiskt kunde vara på ett annat sätt.

Jag lästa i veckan att Sven-Eric Lidman ska skriva om Marx och att han menar att Marx närmast är mer aktuell idag, med kapitalismen som “the last man standing”. Enligt Marx är ju kapitalismen en tidig föregångare till socialismen. Ett mindre utvecklat stadium.

Ja, jag är ju faktisk optimist. När Sverigedemokraterna med systematiskt arbete har lyckades att upprepa den danska succén och långsamt och envist – en bit bort från det offentliga rummet som de inte fick tillträde till – arbetat sig via kommunerna in i riksdagen – ja, då kan ju allting låta sig göras!

Då kan det också göras – genom systematiskt, medvetet, hårt arbete komma fram till ett samhälle, där den sorts intentioner, tankar, idéer inte längre gynnas speciellt mycket.

Jag är professionell optimist. För att det är en plikt. Inför mig själv, mina barn, samhället. Även om jag personligen kan vara i tvivel till och från. Jag tror på att vi kan reparera det vi ödelägger.

Jag tror inte vi är klara än. Det tar en livstid. Eller för evigt. Det blir aldrig helt klart. icke. Jag tror blott att det är en bra idé att börja.

Who wants to live forever? Äsch, det vill vi ju allihopa, åtminstone lite längre. Att det vi är en del av, dåtiden, genom oss, genom våra barn, fortsätter in i framtiden. Att det fortsätter. Det vill vi. Who wants to live forever? Ja, inte jag, men vi.

Vi vill som samhälle leva vidare. Det är inte de enskilda individerna det är fel på – det är fel på det gemensamma system vi har byggt, som gynnar fel saker och kanske fel individer.

Vem vet, MacLeod kanske lever längre än både du och jag och Sverigedemokraterna.

Tom Løyche

Kaospilot

Dansk

Pappa

Social entreprenör